Imorse skulle jag ta tag i utgångspositionerna inomhus. Planen var att lägga ett VP-rör längs med mina fötter så att Dagny inte skulle sätta sig snett inåt. Tanken var god men fungerade inte alls då det flög rör åt alla håll och kanter. Då tröttnade jag på rören och tog bort dem men fick konstant ångest då jag klickade för sådana positioner som jag i efterhand absolut inte vill ha. Det medförde att den onda irritationen växte fram igen vilket inte alls kändes särskilt kul. Kors i taket så gjorde jag en bra grej; slutade träna när jag blev irriterad och försökte fundera ut en lösning istället. Lösningen blev eltejp (lättillgängligt när ens sambo är  elektriker). Problemet med positionerna låg som väntat hos mig för det visade sig att när jag tejpat en remsa längs med mina fötter, en framför tårna och en till vänster om hunden så var det inget snack om saken vilka positioner som jag skulle förstärka och inte! Sedan gick vi ut och körde världens finaste frittfölj längs cykelbanekanten. 

På kvällen åkte jag och Maria ut till Lunsen för att lägga spår och träna lite.  Dagny hade inte fått middag så hon var duktigt taggad. Vi började med Upp och Dekk vilket inte gick så bra då hon mest går på mitt kroppspråk och mina vanor, inte utifrån min signal. Tex så om vi har kört Upp och vi pausar så lägger hon sig alltid för att jag mitt nöt ofta har bytt övning efter pauser.... det är ju tur att hunden talar om vad man gjort för fel iallafall =)

Prövade lite fritt följ med VPrören men det gick sådär, för jag upplevde att hon klev över dem ibland särskilt vid klicket (vilket tyder på att hon inte har belöningsförväntan med rumpan inåt). Fick ett bra tips från Maria iallafall och det var att jag ofta klickar efter ett visst antal steg vilket ger en hund som efter ett visst antal steg skjuter ut rumpan i förväntan på klick. Måste jobba på att bli mer oförutsägbar!

Sedan var jag duktig och körde hållfast med låga kriterier då jag märkt antydan till pip tidigare och tänk så bra det går när man har vett att sänka kriterierna! Spåret var inte alls långt och gick väl inte särskilt bra. Dagny flackade rätt så mycket och jag hade som vanligt glömt mina snitslar så jag kom knappt ihåg vars jag hade gått. Vet inte riktigt hur jag ska angripa spårningen just nu så jag får väl ta mig en funderare. Det positiva är att Dagny är otroligt mycket lugnare i spåret än för ett år sedan då man riskerade livet i andra änden av spårlinan. Hon piper inte ens om man håller in henne för en paus.